Nä, nu ger jag upp. Jag orkar verkligen inte med mer. Mina problem låter som bagateller, men det jag varit med om det senaste åren önskar jag inte min värsta fiende, och med allt det i bakgrunden så är dessa små problem ganska stora.

Alla dessa känslor. Vad fasiken ska man göra med dem? Hjääälp!!! Kärlekskänslor jag inte kan visa, blir till hat och elakheter som går ut över människor jag älskar och bryr mig om. Dessa börjar ogilla mig och lämnar mig.

Jag får då nya vänner som jag bryr mig jättemycket om, de kommer för nära inpå och pang så exploderar jag och jag ser dem aldrig igen. Samma visa varje gång..

Jag älskar när människor kommer nära, när folk bryr sig. Jag har liksom inte haft vänner så att det blir över direkt, men det gör också att när folk börjar komma nära inpå så får jag panik, vet att det kommer sluta åt helvete, förbereder mig på kraschen innan den kommit och orsakar själv då en krasch.

Okej, jag borde verkligen söka hjälp, jag känner själv hur sjukt det låter. Jag hör själv hur sjuk jag låter. Och jag vet det, jag är inte frisk, men jag kommer heller aldrig bli frisk.

Jag pallar verkligen inte livet längre, och jag pallar verkligen inte alla dessa känslor längre. Ska ringa någon och be om en kurs i relationer och hur man hanterar känslor, jag behöver verkligen den.

Känner mig hemsk och dryg, men att få skriva av mig är underbart, om någon sedan läser och kommenterar allt jag skrivit är det bara plus i kanten.

Ta hand om er!

Puss o Kram

Lina

Hittade en annan artikel på aftonbladet som fångade mitt intresse:

http://www.aftonbladet.se/spel/article4091467.ab

Eller egentligen är det väl inte artikeln i sig som fångar intresset, utan mer undersökningen som görs i samband med artikeln...

En man vann 83 miljoner, och skänker bort hälften till välgörenhet. Han har då 41,5 miljoner kvar, gott och väl för att han ska kunna försörja sig och sin familj resten av livet. Han gjorde helt rätt, jag hade gjort samma sak!

Frågan "Om du vann 83 miljoner, vad skulle du göra med pengarna?" ställs i samband med artikeln, och i skrivande stund så har ca. 45% sagt att de behåller allt själv och endast 55% sagt att de skänker bort en del av pengarna till välgörenhet.

Vi är inte lite egoistiska här i Sverige inte!? Herregud, 41,5 miljoner räcker väl gott och väl för att du ska kunna leva i lyx resten av ditt liv, varför ha det dubbla? Varför ha pengar som bara ligger och skräpar på banken istället för att de ska göra lite nytta??

Inte konstigt att världen ser ut som den gör...

Puss o Kram

Lina

Hittade en ganska intressant artikel på aftonbladet;

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4087810.ab

Saknar ni något ord där? Själv saknar jag ordet "Mediakåt" som används oftare och oftare. Framför allt i bloggsammanhang. Det är inte ett ord som jag använder mig av, och som jag gillar, men det används rätt ofta, speciellt i Bonde-söker-fru sammanhang.

Betydelse? Mediakåt betyder att man söker uppmärksamhet i media, dvs bara vill bli känd och bla bla. Själv tror jag inte på att det är speciellt många som är Mediakåta, men det är ändå ett ord som bör läggas till :)

Nu ska jag gå och äta. Blir kroppkakor idag med. ÄLSKAR sådana!! Förresten har mormor åkt hem idag... :(

Aja. Take care!

Puss o Kram

Lina

Sök kärleken och du möter den aldrig, fly från kärleken och den kommer att förfölja dig.

Hittade det här ordspråket på nätet, har visserligen läst det tidigare (i en annan variant dock, men med samma mening) och det är så sant så sant.

Jag sökte kärleken, och ju mer jag sökte, destå längre ifrån den kom jag. Nu söker jag inte kärleken längre, jag åker till USA om drygt ett halvår och vill inte ha någon som försöker hindra mig, och helt plötsligt står kärleken och knackar på alla dörrar och fönster jag har!

Kan inte kärleken bara försvinna härifrån, LÅNGT härifrån, och komma tillbaka om några år. Dock i ett betydligt enklare format, istället för den krångliga kärleken som bankar på min port för tillfället. Kan kärleken inte bara slänga fram en person som jag ska dela resten av mitt liv med, istället för att linda in allt i hundra olika trasselsituationer. *Suck*

Nä, jag har tröttnat på allt vad kärlek och vänskap heter, allt går bara åt skogen nu förtiden, med ALLT!! Usch o blä.

Ta hand om er!

Puss o Kram

Lina

Sorry att det blir färre och färre inlägg per dag, jag lovar att jag ska bättra mig.

Dagen har varit allmänt kaotisk, börjar tröttna på det här nu. Kom till stallet och skulle skritta ut med en unghäst, på en annan häst jag aldrig ridit förut. Tja, innan vi ens kommit upp så ser vi en unge komma bärandes ut från ridhuset, hade ramlat av. Vet inte vad som hänt eller så, men det såg ut som hon hade ont i foten/benet, brutit benet kanske?

Sedan gick vi in i ridhuset och satt upp. Allt gick superbra, vi går ut genom ridhuset, unghästen får damp slutar med att han står rakt upp och ryttaren ramlar av. Jag drar en stooooor suck och ser hästen springa iväg. Min häst gör som tur var inte ett dugg, så jag sitter kvar eftersom ryttarens syrra+en kompis redan var framme vid ryttaren och ryttarens morsa var och sprang efter hästen.

Ryttaren fick en hel del blåmärken och hästen fick en reva på benet (dock väldigt ytligt) så vi klarade oss bra ändå. Det blev en skritt i ridhuset istället. Det gick bra med unghästen sen också som tur var, dock höll syrran till ryttaren som ramlade av också på att ramla av en gång, hade hon gjort det hade jag dödat henne, jag orkar inte med fler olyckor. (Två ambulansfärder på en helg + 2 allvarliga avramlingar till). Allt på samma helg!

Dessutom så har en kompis moster dött, en annan kompis har gjort slut med sin sambo sen många år, (de har även en son tillsammans) m.m Varför måste allt hända samtidigt!

En annan kompis häst har tappat tre skor på tre dagar, tycker jättesynd om henne som inte kan rida. Usch, varför håller man på för??

Tja, rubriken passar inte så bra till det jag hittills har skrivit, så nu kanske jag ska börja med texten jag hade tänkt skriva från början...

Det är det här jag började tjafsa om igår. Att jag inte vet vart gränserna går mellan kärlek och vänskap och bla bla. Jag har börjat undra om jag är kär i kärleken? Okey, det lät väldigt konstigt, och jag förstår det inte riktigt själv, men jag ska försöka förklara så bra jag kan..

Men det är det här att när människor visar känslor, omtänksamhet och sånt, då börjar jag fundera om jag känner något mer för den personen. I själva verket kanske det är deras personlighet, omtänksamheten, som jag gillar, och inte personen ifråga? Alltså, om någon visar kärlek för en annan person, syskon, kompis eller kärlek, att jag tycker om att se det, och gillar det och inte personen?

Det börjar bli väldigt krångligt, och jag önskar att jag kunde börja fatta själv snart, men ärligt talat fattar jag inte ett skit. För mycket känslor på en gång och ingen att ventilera sig med. Jag har så svårt att prata känslor med folk, och jag har ingen kompis att prata känslor med. Jag har även svårt att visa känslor. Nu har det börjat koka över liksom, jag orkar inte mer. Det blir för mycket på samma gång, jag kan inte hantera det, och så kokar det över på fel sätt, vid fel tidpunkt, på fel personer.

Komplicerat som fan. Ska fundera lite mer så kommer jag väl tillbaka snart och skriver något.

Sköt om er!

Puss o Kram

Lina